En dag var den oerhört klyftiga Pluto-pingvinen Martini ute och gick på en stor grön äng. Han tyckte det var ganska mysigt att gå där alldeles ensam, utan sin så kallade kompis och den enda levande varelsen på Pluto förutom han själv. Thi var en väldigt stor och skräckinjagande myra med en gigantiskt stor stekspade som hon brukade kittla Martini med. Martini var en ganska normalstor pingvin. Det enda som inte var normalstort på honom var hans mage, som var ungefär lika stor som en vattenmelon, men det visste han ju inte om, eftersom han inte har en aning om vad det är för något. På huvudet hade han en alldeles för stor rastamössa som han hade önskat sig av den mäktiga Plutoguden som han av någon anledning trodde på. Den hade han på sig varenda dag, för att skydda det krulliga håret från solljuset. Men hur mycket solljus når Pluto egentligen?
Det var en vacker dag på Pluto och Martini ville verkligen inte gå tillbaka till den tråkiga hålan bredvid den fina, varma grottan som Thi bodde i. Han tyckte det var mycket själviskt av Thi att bosätta sig där helt själv utan honom, Men myror har ju en tendens att vara själviska ibland. Man kan säga att Pluto är en ytterst speciell planet med många olika klimat. Martini befann sig nu på en vacker plats med många gröna ängar med ett antal olika vackra blommor. Han gillade detta stället väldigt mycket, men inte för blommornas skull utan för den fina Martinikällan som fanns mitt i det gröna. Han brukade ligga där och sörpla i sig den alkoholhaltiga drycken och sedan vingla tillbaka till sin håla. Om han nu hittade tillbaka. Den där Martinikällan hade en tendens att få besökaren ganska berusad och ibland lite mer än så. Thi kom på Martini med att vingla runt på gårdsplanen och mumla något om rosa smurfar, och då kan man ju förstå att allt inte stod rätt till i Martinis lilla hjärna, vilken är näst intill obefintlig.
Självfallet finns det även hemska platser på Pluto. This favoritplats var nämligen den mörka grottan på andra sidan planeten. Den låg i en stor skog där det fanns alla möjliga konstiga saker. Där fanns bland annat en äcklig gammal död hund, som av någon anledning hade ramlat ner på Pluto för ganska länge sedan. Den hade inte så mycket päls kvar, men man kunde tydligt se att det var en hund. Det enda som fanns kvar av den var ungefär ett knippe ben i en påse torrt skinn. Thi var mycket fäst vid hunden och brukade då och då prata lite försiktigt med den, även om den inte svarade.
Denna vackra dag började ganska bra för Martini. Han hade tagit sig ut till den stora, vackra ängen på sin Cp-Truck och låg nu på det sköna gräset och luktade på de vackra blommorna. Efter någon timme började han tycka att det blev ganska långtråkigt att bara ligga där utan att göra något, så han gav sig iväg på en liten promenad. Han gick och han gick och han gick, men fann inget intressant. När han gått i många timmar och trodde att även den här dagen skulle bli lika tråkig som den förra såg han något som skrämde honom riktigt ordentligt. Det kom RÖK från skogen intill. Han blev skräckslagen och rusade tillbaka så fort han kunde, tog sin Cp-Truck och körde till This mörka ställe. Han slängde Cp-Trucken i ett dike utan att bry sig om den och rusade in till Thi som satt och kelade med den döda hunden. Hon tittade upp på Martini där han kom infarande och såg på honom med en förvirrad blick.
– Vad nu då? Varför kommer du inrusande som om universum skulle sprängas när som helst? Undrade hon med ett brett flin åt Martinis förskräckta ansikte.
– D-d-det b-bri-inner i s-skogen, stammade pingvinen fram.
– Jaså? Inget värre? sade Thi och småflinade fortfarande åt Martinis min.
– Vadå "jaså"? vrålade han och gapade. Man såg ända ner i magen på honom, vilket inte var sådär överdrivet mysigt.
– Jamen det brinner ju bara, sade hon med ett ännu större flin.
– Men... men... KOM DÅ! Vi måste ju kolla vad det är i så fall! Martini hade nu fått ett uttryck av spännande äventyr i blicken istället för förskräckelse.
– Jaja, okej då, sade Thi med en suck, men Martini kunde se att hon såg lite nyfiken ut i alla fall.
De gick iväg mot skogen. De kunde inte ta trucken eftersom den var lite trasig när Martini hade slängt den i diket. Martini tyckte det var skönt att komma ifrån den hemska platsen där Thi brukade vara. Thi tyckte väl också att det var lite kul att komma ut på äventyr. Martini visade röken för Thi. Men Thi blev inte så rädd som han trodde.
– Men det är ju bara rökslingan från något hus i skogen, smartskalle, sade Thi och tittade lite undrande på Martini.
– Jamen det är ju bara vi som bor här, sade Martini med ett osäkert ansiktsuttryck. Tror jag, lade han till lite eftertänksamt.
– Oj då. Det var intressant. Vi har väl aldrig varit i den här skogen förut? Eller? undrade Thi.
– Jag tror inte det. Om vi har det, skulle vi väl märka om det fanns ett hus här, eller hur?
– Men vi har inte sett något. Det kanske är någon som nyss flyttat hit?
– Kanske det. Ska vi gå?
De gick genom skogen och höll ett öga på röken så att de skulle hitta fram till vad det nu var. Skogen var inte så läskig som den såg ut att vara på avstånd. Om man tittade riktigt noga så kunde man urskilja små figurer i mossan som tittade på Thi och Martini där de gick förbi. De var ganska små och i olika färger. Det fanns ingen som var den andra lik. En hade en jättestor näsa så att man inte såg ögonen och en annan hade så mycket skägg att han inte kunde gå utan att lasta upp allt skägg på ryggen. Detta resulterade i att han hade en väldigt böjd rygg. Allting var i miniatyrform. Där fanns små hus inte större än en stubbe. Däremot så var träden normalstora. Uppe i trädkronorna fanns en del små hus på grenarna och även där satt det små figurer som kikade nyfiket på dem när de gick förbi. Thi hade inga problem med de små figurerna, men Martini däremot tyckte att de var lite obehagliga där de stirrade på honom med deras svarta små ögon.
– Thi, de tittar på mig, sade Martini och tittade på henne med en rädd blick.
– Äh, ta det lugnt, de gör inget. Se, de sitter bara där.
– Men ändå. De är läskiga. De stirrar på mig med de där små ögonen och de kommer bergis kasta sig över oss och binda oss i bakfötterna och äta upp oss till middag och…
– Men ge dig någon gång! De är helt ofarliga, fräste Thi till slut. Martini tystnade genast, tyckte det var onödigt att reta upp henne nu.
De fortsatte på deras lilla promenad in i skogen. De hade nu tappat bort rökslingan på grund av att trädtopparna dolde den. Men de kunde känna röklukten tack vare This finfina luktsinne. De gick ytterligare någon halvtimme och kom sedan fram till en liten skogsglänta. Det såg ut att vara en väldigt mysig plats, men en liten bäck som porlade fram i gräsmattan. En liten bro gick över bäcken och Thi och Martini fick en känsla av något gulligt. Även Thi som egentligen var ganska mörk och mystisk av sig tyckte att detta var en väldigt söt plats. Mitt på plätten stod det ett litet blått hus med vita knutar. Det hade små runda fönster och gräs på taket. Även dörren var rund. Thi tittade på Martini och frågade lite försiktigt:
– Ska vi knacka på? Det ser ju inte så farligt ut.
Martini tittade fundersamt på dörren, sedan på Thi som log från kind till kind och sedan på dörren igen. Han gick fram och knackade lite försiktigt på den lilla trädörren. En mumlande röst hördes inifrån.
– Ett ögonblick, jag kommer.
Dörren öppnades och innanför stod en liten rosa smurf. Både Thi och Martini stirrade på smurfen med ögon stora som tefat. Hur kunde det vara möjligt? Att det verkligen existerade en rosa smurf som Martini såg när han druckit sig för berusad. Tänk om det verkligen var en rosa smurf som sprang runt när han stapplade hem de dagar han varit vid källan.
– Öh… var det enda de båda fick ur sig. Sedan kom Martini på en sak.
– Det är ju en rosa smurf! Titta Thi, det är en rosa smurf. Jag visste väl att de fanns!
– Haha, är du säker på att du inte lurat i mig något från den där konstiga källan du hittade?
– Nej, jag lovar. Det är en rosa smurf som står framför oss just i denna stund. Inget annat. Eller hur, sade han och tittade på smurfen. Visst är du en rosa smurf.
– Eh… Ja, jag är en rosa smurf. Vad är det med det?
– Det är ju jättekul! Jag har alltid trott att du var en illusion. Men du står ju här, rakt upp och ner, som vilken annan tok som helst. Och vi som trodde att vi var de enda här på Pluto. Så fanns det en hel skog med konstiga varelser som vi aldrig sett förut.
– Haha! Ja, märkligt, instämde Thi. Alltså, skulle du ha något emot ifall vi kom in på en fika? Eller två? Martini här behöver vila sina tjocka ben.
– Tjocka?
– Ja, det går väl bra, har ändå inget för mig. Det är ganska trist och tyst här på den här sidan planeten.
De gick in, smurfen bjöd på dricka, inte det Martini var van vid, till hans besvikelse. De satt där inne och vem vet hur länge, ty det förtäljer inte denna berättelse. Nåja, de träffade i alla fall en ny varelse som till och med var en rosa smurf. Vem vet när man träffar på en rosa smurf nästa gång? Idag, imorgon eller inte alls? Det är det ingen som vet. Men man vet alltid att det väntar nya saker framför en hela tiden. Så man slipper vara uttråkad. Och det är ju bra.
(Joels kommentar: Ja, du har ju fantasi i alla fall ^^ )