just nu får du höstlöv körda i en mixer

Nu kan man säga att hösten är här. Svinkallt och äckligt blött överallt. slaskigt och mörkt.. usch usch usch. Det är tur att man har en varm och skön säng och en pojkvän som värmer den åt mig.. Jag saknar honom, vill ha honom här.. och det nu nu nu!!!! Med en blandning av chokladglass och kolasås. Och så jävla skönt med lov alltså.

Nu ska jag nästan sova.. så jag orkar klä på modeller imorgon.. så.. bajs.

Det skulle kunna vara en meteorit

Jag undrar lite om man kan ha PMS om man inte har nån mens? I så fall skulle det passa jäkligt bra på mig nu. Jag är lite arg förstår du. Men jag har ingen mens för jag har en stav i armen. Och mamma har ingen heller för hon är för gammal. Men likt förbannat är vi sura på varandra. Hur i helvete går det ihop? Inte alls för det gör det inte när man är sura på varandra. Det funkar inte så helt enkelt.

Föräldrar tänker inte på att de ger barnen fel uppfattning om dem själva när man säger att "du är så bra på det här", att ungen är bäst på allt, att alla andra har fel. Det är en förvridning av verkligheten, ett montage på världen. Nåväl.. Det finns ju inget man kan göra åt saken. Världen är vrickad ändå. Så vi fortsätter att drömma om den perfekta människan, och det lär vi få fortsätta med. Skulle det komma att bli en perfekt människa vill inte jag vara i närheten, eller ens levande, men den risken är ju minimal. Som tur är.

Och nu är det dags att dra sig till minnes de konstiga drömmarna man har om natten, för det är dags igen att sova nu när klockan passerar halv tio. Eller i alla fall förbereda sig å att sova. Alltså sluta fundera på livets märkliga ting och gå till sängs.

Så nu säger vi god natt och hoppas de rosa smurfarna tar dig. <3

Dra mig tillbaka och skjut mig i magen

Hösten promenerar på mina nerver. Vädret är tråkigt och huvudet är efter som svansen på en råtta. Depressionerna är på väg och jag vill bara tillbaka till den där goda tiden som kallas sommaren. Då ingenting spelade någon roll förutom att bada och sola loss och att umgås med de där som betyder mycket. Nu är skolan igång och det går bara nerför. Kanske inte allt men en del. Och fast jag försöker att vara glad och sprallig så lyckas jag inbte alltid. Jag känner mig seg och hängig mest hela tiden. fast å andra sidan så bor Simon o-niichan hos mig så läget är lugnt. Och alla de där björndjuren som invaderar alla skrymslen och vrån skriker så det dånar, fast inte så det hörs.

Drömmar kan vara rätt så konstiga ibland. Ofta man drömmer om att man blir skjuten i magen utan att bry sig. Det är konstigt hur det ligger till i hjärnan ibland.

Jag tycker så inte synd om er

Allvarligt talat, vad är det för fel på folk nuförtiden? Nästan hela tiden är det nån som säger att han eller hon inte klarar mer, att allt är skit, ingen bryr sig och att världen skulle vara bättre om man inte fanns. Är det så man ska tänka? Är det så tankebanorna i skallen ska skrika till oss att vi är värdelösa? Är det åt det hållet världen är på väg? Att alla ska känna sig sorgliga och ta livet av sig för att man trodde att allt var dåligt? Fy fan säger jag. Fy fan.

Det lustiga är att man får reda på att andra mår dåligt på omvägar, så som internet där de bloggar eller skriver nånstans att allt är skit, vart tog all lycka vägen eller till exempel att en kompis till den personen som mår dåligt säger det till sin kompis som säger det till mig. Eller nåt i den stilen. Sjukt är det, sjukt.

En annan grej är att de som verkar må jättebra eller inte är typen som deppar gärnet så fort den får chansen är så sjukt deppiga att man tycker mer synd om familjen än om personen i fråga själv. Fatta vilken jävla chock att få reda på att ungen försökt begå självmord. Fast å andra sidan, det skulle ju kunna vara så att ungen inte blivit uppväxt på rätt sätt, inte fått den där kärleken eller den där uppmärksamheten den behövde. Dåligt av föräldrarna, det är det.

Och sen det där med emo-kulturen. Jag gillar inte konceptet att alla som klär sig i svart kläder med ränder och rutor kors och tvärs och sminkar sig svart är så kallade "emos". Men folk verkar vägra inse att så är det inte, att det finns inget "emos skär sig i handlederna och tycker synd om sig själva". En självmordsbenägen kan se ut precis hur fan som helst, det har inte något med utseendet att göra, men 90% är ju korkade så de fattar inte det.

Egentligen ska jag inte klaga på alla andra, jag har själv varit deprimerad och skadat mig själv lite, men det gjorde ont och var förbannat obekvämt efteråt så jag slutade. Depressionen tog jag itu med när jag och Joel blev tillsammans. Då kunde jag hantera det, och då blev jag glad igen, så som jag ska vara. Som alla ska vara.

"De dåliga är lika bra som de bra". Det är en jäkligt bra mening. Tack Jävlar Anamma.