Någonstans

Någonstans, någon gång för längesen, på en plats där det inte växer ett enda grässtrå, går en kolbaserad, tvåbent varelse planlöst omkring och letar efter mat. Den hittar visserligen ingenting eftersom detta är en stor, torr och obebodd öken. Men man kan ju alltid hoppas att få se något som går att äta.
En bit bort från den torra varelsen går en sjuk, gammal buffel. Den letar också efter något ätbart. Den ser upp och tittar lite slött på våran varelse. Varelsen stirrar vindögt tillbaka. Båda två ser enormt dumma ut.
Buffeln tänker ”mat” och tar ett stapplande steg mot varelsen, innan den, med ett rosslande andetag, föll ihop på den torra marken och dör.
Varelsen tänker ”patetiska varelse” och börjar gå i motsatt riktning. Den går med huvudet nedå
eftersom den är för trött och svag för att gå upprätt.
Plötsligt, någonstans i fjärran hör den ett plaskande ljud.
”Vatten” tänker den och tar sig dit så snabb benen klarar.
Den faller pladask ner med huvudet i det kalla vattnet och sörplar i sig. Men… det smakar fel.
Varelsen öppnar långsamt ögonen och stirrar ner i torr, sprucken sand.
”Patetiska varelse” är det sista den tänker.