Jag är en flicka som drunknar

Jag är en flicka som drunknar.
Jag är en fågel utan frihet.
Jag är en droppe utan hav.
Jag drunknar i ögon.

Jag är en mus jagad av katten.
Jag är katten som flyr från hunden.
Jag är en humla utan blommor.
Jag är en kropp utan själ

Jag är en flicka som drunknar.
Jag är en flicka som saknar.
Jag är ett skal utan dig.
Jag är flickan som drunknar,
I dina ögon.

Because I'm who I am.

Det är så dumt, att man alltid ska bli kritiserad för något, antingen det ena eller det andra. Antingen är det sminket eller kläderna, eller så är det problem med mitt beteende. Okej, så jag får inte ha de kläderna jag vill ha på mig. Jag får inte ha smink på mig. Jag får inte ta hål i läppen ELLER öronen. Läppen kan jag förstå lite, men öronen? Varför inte? Vad är det för fel med det? För att det kan bli infektioner? Att jag kommer ångra mig? Men snälla, det är faktiskt mina öron och min läpp, jag får väl bestämma om jag vill ha hål där eller inte. Blir jag förbjuden till att göra det och det så kommer det bara sluta med att jag gör det ändå, bara för att strejka. Har ni kanske hört talas om tonåringar som gör revolt? Nej, det är ju helt otänkbart att ens barn som alltid varit så snälla ska helt plötsligt bli griniga för ingenting, göra tvärt emot vad man blir tillsagd eller totalt skita i vad föräldrana säger. Det är bara att inse kära föräldrar, ni kan inte styra mitt liv längre. Snart är jag arton, om typ.. ett och ett halvt år. Det är inte långt kvar. Sedan kan jag sticka hemifrån, då kan ni inte längre säga till om vad jag ska välja för väg. Det är mitt beslut, min vardag, mitt liv. Jag kan gå i skolan även om jag skulle flytta ihop med Joel sen. Det finns ingenting som kan hindra mig från det. Inte ens ni. Jag ska gå min egen väg, ni kan inte göra något. Det är jag och mitt liv, ingenting annat. Eller det kanske är det ni är rädda för? att jag ska flytta hemifrån, att jag ska få ett eget liv, att jag får en egen vilja och egna behov. Jag vill kunna göra något kul av mitt liv, jag vill inte sitta instängd i ett hus tills jag blir 25. Jag ska leva mitt liv, efter min ungdom och med de jag vill. Försök inte hindra mig. Det kommer bara skita sig till slut.

Feeling a bit.. how to say.. down..?

Nothing is as it should be.

Maybe I'm not here.

Maybe I'm already dead.

No one knows.

Maybe I'm an illusion.

Just a piece of imagination.

In your mind.

OMG!? Is there someone else besides me in this room?

Jag har gjort en hemsk upptäckt. Jag tror att jag har blivit lite paranoid. Speciellt när jag går på stan och lyssnar på musik. Så fort jag ser en person i fönstret som går bakom mig tror jag att den kommer göra nåt lite nasty eller nåt.. Helskumt, varför ska jag bli sån? Det känns lite läskigt, jag vill inte vara paranoid.. >.< Jag vill känna mig säker. Men jag vet att risken är liten att det mitt på dagen skulle hända att nån fulig hoppade på mig. Liksom, massor med människor runt mig. Mitt i stan. Dumma Sanna, sluta med det! Du är inte rubbad! NEJ NEJ NEJ!

Skrivet någon gång för ett tag sen.

Önskar vi kunde vara hos varandra hela tiden
Önskar vi kunde vara hos varandra nu, sen och för all framtid
Vill ha dig för mig själv någonstans där vi äger tiden och regerar över allt
En värld som ingen annan kan styra
Ett paradis där bara vi finns
Där vi finns till för varandra
Där vi bara finns
Älskar dig mer än ord någonsin kan beskriva
Jag älskar dig mer än jag någonsin kan visa
Min kärlek till dig är för stor för det
Jag vill att du förstår att jag bara vill dig väl
Att jag inte vill att det händer dig nåt
Jag hoppas du vet
Jag hoppas du förstår att allt jag någonsin gjort för dig är för att jag älskar dig
Att jag håller din själ som min och att jag ger hela min själ till dig
Jag hoppas att du orkat läsa igenom allt jag skrivit
Jag vet knappt själv vad jag skriver
Hur som helst så hoppas jag på ett långt förhållande mellan oss
Nu ska jag sluta svamla och låta våra själar somna in tillsammans
Älskar dig <3

Release me

I am the wilderness locked in a cage
I am a growing force you kept in place
I am a tree reaching for the sun
Please don't hold me down
Please don't hold me down

I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free
but you keep stopping me
Release me
Release me

I am the rain that's coming down on you
That you shielded yourself from with a roof
I am the fire burning desperately
but you're controlling me
Release me
Release me

Sanna, inse att du behövs

FAN! Jag måste lugna ner mig.. Varför ska det vara så här? Jag vill inte skiljas från dig mer! Jag vill att det för alltid ska vara du och jag, hela tiden, inga avbrott. Jag orkar inte känna den här oändliga saknaden längre, jag vill inte lida mer. Det känns som att min kropp håller på att gå sönder, jag vill ha dig. Bara dig, nu och för alltid, vi. Jag är trött på detta åkande fram och tillbaka mellan oss. Jag önskar bara en frihet att önska vad jag vill. Jag önskar ett liv med dig. Jag vill bara vara din, bara vara med dig. Det känns som att allt håller på att rasa än en gång. Jag vet inte vad som hänt. Jag vet inte vad som händer, jag vet bara att jag inte vill mer. Jag vill inte.. splittras.

Jag känner mig så dum ibland, jag klagar på allt, men jag gör ändå inget av det, det slutar bara med att min omgivning rasar, jag känner mig borta. Jag måste inse att även jag är värd något, jag kan inte hålla mig fast vid de tankarna jag haft, nu är allt annorlunda. Nu är jag inte ensam om min sak, nu kan jag skratta igen. Nu är jag lycklig. Det är inte som förut. Jag måste inse att jag är värd någonting. Jag betyder nåt för någon. Jag är viktig, jag måste förstå det. För över ett år sedan var jag inte värd något, jag var bara jag, bara vanlig och mobboffer. Men nu är det annorlunda, jag är jag, jag har något som många inte har, jag har en mening i livet. Jag har någon som betyder allt, mer än guld och diamanter. Mer än ord någonsin kan beskriva. Så varför kan jag inte vara lugn? Jag måste skriva av mig, jag måste förstå, jag är viktig. Jag behövs. Jag är inte bara en vandrande varelse som ödslar tid. Jag är en levande själ som behöver kärlek, mycket kärlek. Mer mer och åter mer. Alla behöver mer. Mer av allt.

Sanna, har du förstått ännu? Du är en viktig del i detta liv. Han kan inte klara sig utan dig och du kan inte klara dig utan honom, eller hur?

Jo, jag tror nog att jag har det, jag förstår. Jag är en viktig del av honom, utan mig skulle han ite vara hel. Utan honom skulle jag vara trasig. Utan oss skulle ingen vara lycklig. Ja, jag tror jag förstår. Jag kommer ta mig igenom detta tillsammans med honom. Vi ska vandra genom livet, hand i hand. Vi ska springa genom målgången och känna att vi segrare. Vi har vunnit spelet, vi ska känna att vi vunnit över livet, över de andra.

I en oändlighet ska vi sedan älska, bara du och jag, för alltid fria från plikter. Det är konstigt, vi söker friheten, men det enda vi finner är gråa väggar av betong. Men jag vet, att någonstans finner vi friheten. När och hur vet man aldrig, men någonstans, någon nång finner man den. Ingen vet hur den ser ut, ingen vet hur den känns, för ingen vet hur friheten är. Men vi finner den. Låt oss bara hjälpa varandra och älska varandra tills kärleken tar slut, tills livet tar slut, tills världen går under. Jag ska för alltid älska dig. (L)(K)

Det lyckosamma lägrets under

Det hela började den 3 augusti 2006 på scoutlägret Kiribati. Jag hade ont i magen och hade allmänna problem med maten. Jag kunde inte äta någonting utan att magen totalvägrade och bara skrek ”SLUTA” utan att jag knappt hade ätit någonting över huvud taget. Väldigt irriterande måste jag säga.

Jag hade gått och satt mig i Östra Eneby – Hagas by och väntade på att maten i min by skulle bli klar, trots att jag visste att den inte skulle komma ner i min mage. Men jag satt där i alla fall och pratade och skrattade. Vi ritade bilder och spelade kort. Jag frös, som en naken gris. Fast de är väl alltid nakna? Nåja, jag frös. Så plötsligt kom du och satte dig bredvid mig. Jag frågade om det jag ritade var fint. Det tyckte du. Du frågade om jag frös och lade din kappa över mig och lade armen om min midja. Först visste jag såklart inte om jag skulle bli nervös eller glad. Jag bara var med liksom. Men det var mycket mysigt att sitta där med dig, jag kände att du var trygg, beskyddande. Det var skönt att kunna slappna av lite.

Sedan skulle jag springa hinderbana, med trasig mage, gick jättebra, blev bara lite lerig. Det var i stort sett lera överallt. Nåja, det gick bra. Sedan såg jag Oskar som kom springande med bröstet full av lera. Jag springer, han springer efter. Jag hoppar över ett dike, sträcker båda lårmusklerna och kunde inte röra mig normalt på hela dagen, och dagarna efter det heller. :(

Det var disco på kvällen. Benen var trasiga och magen paj precis som förut. Men det gjorde ju inget, för jag fick sitta uppe hos dig som var DJ. Fast du satt ju mest och trixade med högtalarna som var trasiga.. Du fick en stöt.. sen levde dina fingrar sitt eget liv.

Jag fick reda på att du bodde själv i ett tält. Jag tyckte lite synd om dig så jag föreslog att du kunde få sova hos mig den natten. Du skippade bastukvällen med de andra funkisarna, bara för att sova med mig. :) Jag minns, Oskar och Athina var inte så glada, de flyttade ut ur tältet. De vågade väl inte vara kvar om du skulle sova där med mig. Men Danne ”Moppen” sov med oss, men det hade ju varit bättre om han inte var där. Men han kom minsann och lyste med sin lilla röda lampa rakt i ansiktet på oss när vi höll på att somna. Nåja, sånt som händer om ens ledare är knasig.

UNDERBARA LÄGER, JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG ÅKTE PÅ DET!