Finns det någon gräns för hur mycket man kan sakna en person? Finns det ett stadium där man vet att man håller på att bli galen? Finns det någonsin några svar på mina komplicerade frågor? Det känns som en evighet sedan jag såg dig, det är det också. Snart en vecka utan dig. Jag förstår inte hur jag klarade mig. Sen vet jag inte om jag håller på att bli sjuk. Jag har fått en massa konstiga små knölar på halsen och bakom öronen. =S Känns konstigt. Och det gör ont när jag vrider på huvudet åt höder. O.o Vad kan det vara? Skolsyster sa att det var lymfkörtlar som svullnat upp, men att det inte var så allvarligt. Om det är allvarligt så att jag typ måste vara hemma från skolan och inte röra mig utanför huset kommer jag nog att gå under. För jag klarar snart inte mer. Jag måste få se dig, måste känna dig mot min kropp. Jag vill ha dig här och nu, för all framtid. Jag vill inte ha dig hos mig senare eller snart, jag vill ha dig hos mig nu! NU NU NU! Bara nu. Inte senare. Vill inte tänka på alla underbara stunder vi ahft tillsammans, jag vill inte tänka, bara vara. vara med dig.
För jag saknar dig. Jag saknar dig hela tiden och har gjort det sedan du gick sist. Jag har saknat dig alla stunder vi inte varit tillsammans, även den tid då vi inte ens kände varandra känns det som i alla fall. Så beroende av närhet jag var då skulle man nästan kunna jämföra med hur jag känner nu när vi är tillsammans. Alltså, att världen kan vara så orättvis. De vuxna har nästan alltid någon de lever med, som de vill leva med. Men vi ungdomar då? Har man kanske lagt någon tanke åt vårat håll? Nej, vi ska minsann bo hos våra föräldrar tills vi är halvvuxna. Runt sådär 18-15 år eller så. Jag vill bara flytta tillsammans med dig och leva hela mitt liv med dig tills Döden skiljer oss åt, men inte ens då är vi ensamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar