Nej, jag vill inte!!!

Jag saknar dig nåt grymt.. Det är som en ödemark här hemma utan dig.. Jag vill att du kommer tillbaka, NU! Jag vill inte vara ensam hemma längre.. jag vill inte gå till skolan imorrn igen.. Jag vill att tiden ska stanna när vi är med varandra.. Jag vill aldrig skiljas från dig mer.. Jag vet inte hur många gånger jag sagt det.. många.. Jag önskar det vore du och jag, utan nåt annat som hindrar oss.. jag vill bo med dig.. jag vill för alltid vara med dig.. och om du anar hur mycket jag gråter för din skull.. hur många tårar jag fäller för att jag saknar dig så jävla mycket.. du vet säkert att jag saknar dig redan.. och om jag känner dig rätt så saknar du mig med.. Hur länge ska vi stå ut med detta? Känns som en evighet redan sedan jag såg dig sist.. och det är bara en ynka timma sedan.. Jag visste redan då att jag inte skulle kunna tänka på nåt annat än dig.. Hur länge kommer jag att behöva stå ut med detta? Hur många gånger ska vi stå ut med att vara ifrån varandra? Hur länge, jag bara undrar.. När slipper vi detta lidande?

Folk snackar om att lida för att man är suk, eller hur? För mig är kärlek och saknad en sjukdom som man inte kan bota.. Även när man har allt man behöver så skriker man efter mer.. Det är sån världen är.. finns inget att göra åt.. Man kan ensam inte göra nåt för att ändra på världen eller människorna som lever på den, men många kan inte heller göra nåt åt det.. Det bara är så. Man kan bara tänka på sig själv.. Jag tänker i alla fall aldrig låta någon annan än min mamma och pappa ha kontroll över mig.. men snart kan jag flytta hemiftån.. när jag har fått ett jobb i alla fall och tjänat ihop lite pengar så jag kan flytta in hos Joel. Det är långt dit, det vet jag, men en dag är jag världens lyckligaste människa.. Då är jag med dig.. för alltid, du och jag.. utan något hinder.. Men när?