Det är som att tiden inte riktigt håller min hastighet. Jag låtsas som ingenting och hoppas att allt kommer vara perfekt packat imorgon när jag drar. Att komma bort från Norrköping känns ganska skönt, jag slipper riskera att stöta på folk jag inte gillar men samtidigt vill jag ju inte bort från mina nyförvärvade vänner och gamla vänner som fortfarande orkar med mig.

Jag har en känsla av skräckblandad förtjusning. Det är som att börja på en ny skola med nya klasskamrater och nya lärare, men jag vet ju att jag redan känner alla. Det är som att glömma bort att man inte är oskuld längre men önskar att man var det.