Relationer... kärlek... alltså.. nä... jag vågar inte, jag är feg...

I have the claws and the dangerous eyes. You better watch out or you´ll be eaten tonight.

Nu var det ju ett par dagar sen jag bloggade, och min kära vän tyckte att jag skulle skriva ett blogginlägg om att jag inte skrivit på flera dagar och hur illa det känns för mig och vilken hemsk människa jag är för att jag inte gjort det. Men alltså.. nej det är nog inte riktigt min grej. DÄREMOT kan jag klaga lite på andra saker. Till exempel på att min lärare på nåt sätt känns som att hon hatar mig och tycker att allt jag gör är totalt superdåligt. Nej nu ljög jag, men det känns typ så. Som att jag får skylla mig själv om det blir fel och att jag får stå mitt kast att jag valde det tyget jag har och bla bla bla. Tyst med dig jag vill inte höra, så jag skiter i att prata med dig. Dumma.

SEN kan jag ju även klaga lite på fulla människor. Alltså de som är så där drygt fulla att de inte har något logiskt tänkande kvar och har glömt hjärnan i någon sopcontainer. Seriöst, det borde finnas en gräns för hur korkad man får vara. Killen jag snackar om hade nog korkat upp många flaskor den kvällen. Lost var han, helt lost.

Jag ska ta mina existentiella frågor och dränka mig i en fiktiv värld som vi bara kan drömma om.

Förändring och fisar i rymden

Det är så lätt att försöka ändra på någon, men det är inte lika lätt att få den personen att inse dess "problem". Det gör mig så frustrerad och förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hur ändrar man på någon till något positivt när denne någon inte vill, utan hellre stannar kvar och stampar på samma ställe i livet? Hur blir det när man aldrig är öppen för nya förslag, tror att man lever i en värld där alla är snälla och perfekta och ingen vill något ont? Tror man att världen är så perfekt så är man väl ganska illa ute?

Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av denna ilska och frustration, den vill inte försvinna. Oron ligger där och gnager på min själv och gör den full av skotthål. Jag drunknar i min egen förtvivlan och jag kommer nog hålla en begravning imorgon för någon som inte ens är där och kan se den.

Trots mina förvirrade känslor för denna arma varelse så ska jag ta mitt pick o pack, bege mig ut i rymden, vandra omkring på Saturnus ringar och kanske släppa en fis på Uranus. För det är ju egentligen vad alla våra bekymmer och vi själva är. Bara en fis i rymden. Ett litet jävla stoftmoln. Obetydlig, utan någon som helst mening. Så vad spelar det för roll att jag sitter här i min ensamhet och oroar mig? Det är ju ändå ingen annan än jag själv plus möjliga anhängare som bryr sig. Ingen annan i hela fucking universum bryr sig. Och jag menar, universum är ju ganska stort. Våran närmaste stjärna ligger 4 ljusår bort och solen är bara en liten plutt jämfört med andra solar. Och universum har uppskattningsvis en biljon galaxer (eller så kan man säga att det finns ett oändligt antal galaxer) och utav alla dessa är det just en som våran lilla lilla pluttsol har hamnat i, och just runt denna lilla sol så kretsar det en liten liten planet där det vandrar omkring kolbaserade tvåbenta varelser som tror sig ha sådan makt över allt annat levande på den lilla planeten. Men vad är denna lilla lilla planet och vem är lilla lilla jag och mina små små bekymmer om man jämför det med att universum är oändligt och att det hela tiden expanderar? INTE ETT JÄVLA DUGG! Jag är nog inte ens en fis i rymden, knappt att jag skulle vara den minsta beståndsdelen som över huvudtaget existerar. INGENTING, verkligen INGENTING! Varför bryr jag mig ens? Jag tror det har nånting med vänskap att göra. Men jag är inte riktigt säker. Jag måste nog tänka lite till på detta.

Nu, låt mig drömma om en "perfekt värld där alla är snälla och ingen vill någon någonting ont". Jag vill veta hur din värld är.

Det är så lätt att glömmas bort i regnet som om lilla jag försvann...
En dag kommer jag bara vara en svår och jobbig grej..
Men kanske inte för dig...

Min syster hävdade så fint att jag borde nätdejta, man ska tydligen hitta många killar där... Men alltså.. jag vet inte... Nätdejting låter läskigt och man vet ju inte vem som är där på andra sidan. Jag menar... tänk om det är VÄRSTA PEDDOT som sitter där o ljuger om sin ålder... nä usch...

Jag fortsätter nog med att leva i min fiktiva värld... den är på nåt sätt bättre och liksom trevligare...

Jag blir äcklad av denna http://www.youtube.com/watch?v=WXElU2k7OkY&NR=1 äckliga människa. Vänta... ailien? Jag hoppas för allt i världen att hon härstammar från yttre rymden och att hon kommit hit för att ta reda på mänsklighetens hemlighet. Och sedan kommer alla hennes planetkamrater och utplånar Jorden för att komma åt våran olja. Detta borde vara förbjudet. Hennes så kallade musik är tusen gånger värre än Rebecka Black. Herregud, säger inte det allt?

USCH!

Jag raggar inte för jag vill inte verka desperat. Inte för att jag är det men jag tänkte att det kanske kan vara bra att veta.. o.e

Att ta hand om ettorna känns ju lite sådär. Jag hade ju hellre suttit och tittat på anime. My life liksom.