Jag hatar att inte få, jag hatar att inte ha den frihet jag vill ha

Jag är trött på att bara vara 16, jag vill vara något mer. Jag vill ha en egen vilja, jag vill ha ett eget liv, utan föräldrar som tjatar på att jag ska vara hemma si o så den tiden och "nej, du får inte vara hos Joel idag" och "Nej, han får inte sova här", trots om det skulle vara studiedag och fredag. Nej minsann.. Här ska man vara hemma med mamma och ha ett tråkigt liv framför datorn där man ändå inte är social med de andra. Visst, gör så bara, stäng in mig, fängsla mig i ett hem där jag inte vill vara när jag vet att min älskling vill träffa mig. Jag vill så gärna flytta hemifrån, jag vill bo med honom. Jag vill leva mitt liv med honom. Jag vill för alltid vara där. För alltid.. Snälla släpp mig fri!

Voj voj voj..

Ja, vad fan ska man säga, så konstigt det är med känslor. Att man kan dölja de så pass bra att omvärlden inte märker nåt förrens man säger något. Helt jävla otroligt att man kan ha en sådan mask på sig att ingen ser hur man mår. Det är inte svårt. Inte alls, jag har lyckats, andra har lyckats. Det är inte svårt alls. Bara låtsas vara glad så får man ha sin ensamhet ifred. Inte alls svårt. Låt alla tro att man är glad och gör inget åt saken, låt din ensamhet finnas kvar i ditt inre och gnaga sig mätt på din själ. Låt allting sakta rasa sönder när du står och tittar på. Låt allt gå under. Låt ingenting finnas kvar.

Jahaja.. och svenskaprovet då.. nja.. gick väl sådär.. ganska bra för att inte ha övat speciellt mycket, men men.. det var ju bara grammatik, så vafan, don´t care liksom. Shit samma om jag får G på det, kan fixa resten senare. :) Går nog bra. Nåja, snart är det lov i alla fall. Men innan det har jag ett matteprov att klara av på fredag.

Ah, jag överlever nog. Allting ordnar sig med tiden, frågan är bara hur lång tid det tar innan det ordnar sig.

BAJS!

Poesi

Ett vackert minne

Jag känner en tomhet i mitt inre
Jag är ett ensamt vilset sinne
Jag är försvunnen, men ändå inte
Jag ser det, ett vackert minne

Sanna Jonsson 1 sep 2007
------------------------------------------------------------
Regnets tomhet

Regnet rinner nedför hennes kinder
Känseln försvinner, den rinner bort
Ögonen är fulla av dimma, tomhet
Hennes hjärta är kluvet, ensamt

Hon önskar en anledning
En anledning att fortsätta leva
Flickan önskar ett liv i kärlek
Hon vill känna att hon lever

Hon står där i regnet, ensam
Känner vattnet utmed kroppen
Känner ensamheten i staden
Inte en själ.. någonstans

Men så ser hon det, där borta
Långt i fjärran, en själ på flykt
Vem kan det vara, vem är det?
Hon vill finna svar, vem?

Som magnetism dras de till varandra
Två olika människor, från olika världar
Med olika bakgrunder, men så lika
Flickan fann livet, hon fann dig

Sanna Jonsson 31 aug 2007

Jag kan vänta

Jag kan göra det
Jag kan fixa det
Jag kan kämpa
Jag kan vänta
Jag kan vara vaken
Hela natten om så behövs
Jag ska vänta på dig
Tills dagen gryr
Tills natten faller
Jag ska vänta
På dig min älskade
Jag ska vänta
Kom hem till mig

Open my heart

Open my heart with your hands
Do it now I'm begging you
Open it with everything you have
Somewhere you will find me

Take away all my hate
Take away all the fear
Take my heart to another place
Take me to an atmosphere far away

Open my heart with all your mind
I want to be loved by you and only you
So please open your heart for me
And let me love you

Now, let us go to a special place
Where we can be as long as we want
A place far away from here
A place where we rule

An ideal world with no evil
A place with only people with pure hearts
We will make the world to a better place
And everyone will accept us

So please open my heart
So we can rule the new world
Open my heart,
The only thing you need is the key

Någonstans

Någonstans, någon gång för längesen, på en plats där det inte växer ett enda grässtrå, går en kolbaserad, tvåbent varelse planlöst omkring och letar efter mat. Den hittar visserligen ingenting eftersom detta är en stor, torr och obebodd öken. Men man kan ju alltid hoppas att få se något som går att äta.
En bit bort från den torra varelsen går en sjuk, gammal buffel. Den letar också efter något ätbart. Den ser upp och tittar lite slött på våran varelse. Varelsen stirrar vindögt tillbaka. Båda två ser enormt dumma ut.
Buffeln tänker ”mat” och tar ett stapplande steg mot varelsen, innan den, med ett rosslande andetag, föll ihop på den torra marken och dör.
Varelsen tänker ”patetiska varelse” och börjar gå i motsatt riktning. Den går med huvudet nedå
eftersom den är för trött och svag för att gå upprätt.
Plötsligt, någonstans i fjärran hör den ett plaskande ljud.
”Vatten” tänker den och tar sig dit så snabb benen klarar.
Den faller pladask ner med huvudet i det kalla vattnet och sörplar i sig. Men… det smakar fel.
Varelsen öppnar långsamt ögonen och stirrar ner i torr, sprucken sand.
”Patetiska varelse” är det sista den tänker.