jag blundar, ser ingenting

jag gömmer mig, syns inte

jag springer, står ej kvar

jag vågar inte, modet sviker

mitt liv är motsatsernas likheter

det spelar ingen roll hur jag gör

jag kommer ändå bara att fly

från den jag är, och den jag borde vara

jag ska fly tills någon motbevisar mig att jag har fel

men jag tror jag gömmer mig för "någon"...lite till

Relationer... kärlek... alltså.. nä... jag vågar inte, jag är feg...

I have the claws and the dangerous eyes. You better watch out or you´ll be eaten tonight.

Nu var det ju ett par dagar sen jag bloggade, och min kära vän tyckte att jag skulle skriva ett blogginlägg om att jag inte skrivit på flera dagar och hur illa det känns för mig och vilken hemsk människa jag är för att jag inte gjort det. Men alltså.. nej det är nog inte riktigt min grej. DÄREMOT kan jag klaga lite på andra saker. Till exempel på att min lärare på nåt sätt känns som att hon hatar mig och tycker att allt jag gör är totalt superdåligt. Nej nu ljög jag, men det känns typ så. Som att jag får skylla mig själv om det blir fel och att jag får stå mitt kast att jag valde det tyget jag har och bla bla bla. Tyst med dig jag vill inte höra, så jag skiter i att prata med dig. Dumma.

SEN kan jag ju även klaga lite på fulla människor. Alltså de som är så där drygt fulla att de inte har något logiskt tänkande kvar och har glömt hjärnan i någon sopcontainer. Seriöst, det borde finnas en gräns för hur korkad man får vara. Killen jag snackar om hade nog korkat upp många flaskor den kvällen. Lost var han, helt lost.

Jag ska ta mina existentiella frågor och dränka mig i en fiktiv värld som vi bara kan drömma om.

Förändring och fisar i rymden

Det är så lätt att försöka ändra på någon, men det är inte lika lätt att få den personen att inse dess "problem". Det gör mig så frustrerad och förbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Hur ändrar man på någon till något positivt när denne någon inte vill, utan hellre stannar kvar och stampar på samma ställe i livet? Hur blir det när man aldrig är öppen för nya förslag, tror att man lever i en värld där alla är snälla och perfekta och ingen vill något ont? Tror man att världen är så perfekt så är man väl ganska illa ute?

Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av denna ilska och frustration, den vill inte försvinna. Oron ligger där och gnager på min själv och gör den full av skotthål. Jag drunknar i min egen förtvivlan och jag kommer nog hålla en begravning imorgon för någon som inte ens är där och kan se den.

Trots mina förvirrade känslor för denna arma varelse så ska jag ta mitt pick o pack, bege mig ut i rymden, vandra omkring på Saturnus ringar och kanske släppa en fis på Uranus. För det är ju egentligen vad alla våra bekymmer och vi själva är. Bara en fis i rymden. Ett litet jävla stoftmoln. Obetydlig, utan någon som helst mening. Så vad spelar det för roll att jag sitter här i min ensamhet och oroar mig? Det är ju ändå ingen annan än jag själv plus möjliga anhängare som bryr sig. Ingen annan i hela fucking universum bryr sig. Och jag menar, universum är ju ganska stort. Våran närmaste stjärna ligger 4 ljusår bort och solen är bara en liten plutt jämfört med andra solar. Och universum har uppskattningsvis en biljon galaxer (eller så kan man säga att det finns ett oändligt antal galaxer) och utav alla dessa är det just en som våran lilla lilla pluttsol har hamnat i, och just runt denna lilla sol så kretsar det en liten liten planet där det vandrar omkring kolbaserade tvåbenta varelser som tror sig ha sådan makt över allt annat levande på den lilla planeten. Men vad är denna lilla lilla planet och vem är lilla lilla jag och mina små små bekymmer om man jämför det med att universum är oändligt och att det hela tiden expanderar? INTE ETT JÄVLA DUGG! Jag är nog inte ens en fis i rymden, knappt att jag skulle vara den minsta beståndsdelen som över huvudtaget existerar. INGENTING, verkligen INGENTING! Varför bryr jag mig ens? Jag tror det har nånting med vänskap att göra. Men jag är inte riktigt säker. Jag måste nog tänka lite till på detta.

Nu, låt mig drömma om en "perfekt värld där alla är snälla och ingen vill någon någonting ont". Jag vill veta hur din värld är.

Det är så lätt att glömmas bort i regnet som om lilla jag försvann...
En dag kommer jag bara vara en svår och jobbig grej..
Men kanske inte för dig...

Min syster hävdade så fint att jag borde nätdejta, man ska tydligen hitta många killar där... Men alltså.. jag vet inte... Nätdejting låter läskigt och man vet ju inte vem som är där på andra sidan. Jag menar... tänk om det är VÄRSTA PEDDOT som sitter där o ljuger om sin ålder... nä usch...

Jag fortsätter nog med att leva i min fiktiva värld... den är på nåt sätt bättre och liksom trevligare...

Jag blir äcklad av denna http://www.youtube.com/watch?v=WXElU2k7OkY&NR=1 äckliga människa. Vänta... ailien? Jag hoppas för allt i världen att hon härstammar från yttre rymden och att hon kommit hit för att ta reda på mänsklighetens hemlighet. Och sedan kommer alla hennes planetkamrater och utplånar Jorden för att komma åt våran olja. Detta borde vara förbjudet. Hennes så kallade musik är tusen gånger värre än Rebecka Black. Herregud, säger inte det allt?

USCH!

Jag raggar inte för jag vill inte verka desperat. Inte för att jag är det men jag tänkte att det kanske kan vara bra att veta.. o.e

Att ta hand om ettorna känns ju lite sådär. Jag hade ju hellre suttit och tittat på anime. My life liksom.

Det är fantastiskt hur man kan bli så trött av att inte göra någonting.

Ja alltså, efter skolan, när man kommit hem.

Första dagen i skolan gled ju smärtfritt förbi med ett fint avslut med sushi med tjejerna.

Som så många andra har jag svårt att balansera mellan trygghet och panik.

Det är som att tiden inte riktigt håller min hastighet. Jag låtsas som ingenting och hoppas att allt kommer vara perfekt packat imorgon när jag drar. Att komma bort från Norrköping känns ganska skönt, jag slipper riskera att stöta på folk jag inte gillar men samtidigt vill jag ju inte bort från mina nyförvärvade vänner och gamla vänner som fortfarande orkar med mig.

Jag har en känsla av skräckblandad förtjusning. Det är som att börja på en ny skola med nya klasskamrater och nya lärare, men jag vet ju att jag redan känner alla. Det är som att glömma bort att man inte är oskuld längre men önskar att man var det.

‎"sixteen moons, sixteen years
sixteen of your deepest fears
sixteen times you dreamed my tears
falling, falling through the years..."

Sitter hemma hos Matina och snyltar på hennes dator lite medan vi tittar på reklam med inslag av Idol. Reklamerna håller på att ta över programmen istället för att det kommer små reklampauser lite då och då. Nu vet man snart inte längre vad som är program eller reklam. Ogillas lite grann.

How do you change without changing?

Vaknade för en stund sedan och insåg att mina pengar är på väg att silas ordentligt mellan mina fingrar. Förstår inte vad som hände, jag handlade ju bara för drygt 2000 igår på Shock. O.o Men det var ju så roligt! En heldag i Göteborg med Martina och Emma. Frustration blandat med förtjusning. Folk som går i vägen på gatan och andra som sitter inne på Donken och tar upp all plats för de stackarna som inte har någonstans att sitta. ÅH vad sur jag var då. Men det löste sig. Och folk som går pisslångsamt framför en med barnvagnar och helt plötsligt stannar utan någon som helst förvarning, aaaaaah jag blir så sur! Tur att Emma var med som kunde stoppa mig från att överfalla dem som en arg pitbull på .. nånting som gör en arg.. vet inte vad det heter men skit samma. En himla tur. Sen fick vi springa till bussen för att slippa vänta i en timme på tåget. usch o fy. Och Sebastian och Anton satt ju hela bussresan och tittade i deras Chokladbok.. åååh vad sugen jag blev på choklad.. konstigt nog var jag inte det längre när jag kom hem utan det blev gryta och sen sängen. Som vilken snäll flicka som helst.
Idag blir det väl att återhämta sig fysiskt från gårdagen, kanske träffa Emma och Pierre och kanske göra någon 1/4 skala eller fler om jag orkar. NU däremot blir det frukost om min mage tillåter. Sen chokladpudding.

ÅH! Jag är så dålig på det här. Jag är ett hopplöst fall. För jag tänker inte skriva någonting av värde nu heller.

Det kommer nog en dag då jag kan ha ordning på saker och ting. Men den dagen känns ganska långt borta.

Det här valet gick ju bara åt helvete och Mona Sahlin hade rätt, Det här var inget bra val. Demokratiska Sverige har tagit in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Jag ska ta o dö lite, hoppas jag träffar Jack Sparrow i Davy Jones locker så han kan bjussa på lite rom (som jag inte ens tycker om, men vad som helst skulle duga nu när vårat samhälle håller på att falla i händerna på ännu en Hitler).

Håller helt med Wajki. Jimmie Åkesson är som hundbajs. Förtjänar att slängas i en påse och glömmas bort mitt på vägen, bli trampad på eller överkörd och folk ska bara gå förbi och tycka; "Fyfan vad det stinker HUNDBAJS!"

Det där med att spara håret långt funkade inte längre. O.o

Miyavi The Beginning Of NEO VISUALIZM Tour 2007 pt. 9 of 16

Är han inte helt underbar? Att introducera sig själv som en gäst är ju bara för briljant!

Förresten, min nya skola är fett bra. Uddevalla har ju till och med bussar. Jag blev lite förvånad.

Det är förändring på gång. Jag känner det i luften. Eller snarare i min hjärna. Det är på väg nånstans. Jag slipper stå här och trampa på samma tråkiga plats.

Far too close

When something seems so far away from the start, when it´s actually quite close, You never realises that until the last day. And at that time it might be too late. That´s how it is now. I was prepared, I was ready, but at the same time I wasn´t ready at all. It all came over me. This is it. I need more time to get this fixed. I can´t do it now, and i cant do it tomorrow. Because its too freaking close in time.

But still, it´s only 6 hours until i have to sit in the car on my way to a new place. It´s not exiting. Yet. I´m sure it will be when I´m on my way. But, I´m still not sure.

It´s far in distance but close in time. And I don´t know if I like it or not.

Well, we´ll see.

Ska snart iväg o fira pappsen som fyller på söndag. :>

Today Ima go eat frech hotdog for the first time in my life. Intresting though, im 19 years old and have never ever eaten one. Strange.

Min Amanda ä på väg till mig nu. Mjaaaaaaa~

Miyavi, ur a crazy man, but i cant deny that ur absolutely adorable. Kinda the best artist in THE WORLD! Get it. The WORLD!

Im sorry to tell..
But I´m hoplessly obsessed..

Im too bored...

Im kind of looking forward to my new start. new school, new town, new friends, new... teachers... new shopping stores, new streets, new troubles. new.. funny things.. new flat, new bed. Fuck, everything is gonna be new. Will I be ok, i wonder.

Well.. it might turn out to be fun anyway.

Mitt hår är flottigt och ramlar av.

Hur blir det egentligen när ena halvan av hjärnan vill en sak och den andra vill en annan?
Det går åt helvete och man bara sitter apatiskt och försöker komma fram till någon gyllene medelväg.

Utan att lyckas.

Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag tycker.

Alla andra vet vad de tycker att jag ska göra, och visst det kanske stämmer bra.

Men det blir någon komplex form av kulturkrock bland alla elektroniska strömmar i den gråa gröten innanför pannbenet. Och hur den härvan av tankar och lösningar ska redas ut, ja, det vet bara gud. Eller vänta, det gör han ju inte, för det finns ingen jävla gud. Jag är min egen vilja och ingen annan ska väl kunna styra den åt mig? Det är ändå svårt att fatta ett vettigt beslut.

Jag kommer nog inte lyckas med detta trots allt. Så jag sätter mig och stirrar på denna skärm istället. Glömmer bort allt lite grann.

Jag trodde allt var bra
Jag trodde det var över
Men det blöder fortfarande
Det för fortfarande ont

Det regnar, och vad är meningen med det?

Det gör ont i mig. Det gör ont för att det är den 3e fucking jävla augusti. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Det blir väl att gömma mig under täcket, låtsas vara glad och glömma verkligheten, i alla fall för en dag. Det regnade igår, och det finns en jävligt bra mening med det. Det kanske är någon annan där ute som också har ont?

Det har regnat någonstans
Någonstans långt borta
På en oåtkomlig plats
Djupt in

Det är ingen där
Det är fuktigt i marken
En stilla rännil flyr bergens topp
Ut i havet
Där ingen ser

Det regnar här
Kan du inte se?
Men det finns en mening
Himlen fäller tårar
Och döljer den sorg jag inte blir av med

För det regnar någonstans långt bort
Djupt in där ingen ser
Jag ska spara regnet i en skål
Jag ska ta fram den och titta på vattnet
När jag är redo för det

För när det regnar i hjärtat är det inte lätt att själv vara där
Det borde du förstå, så mycket regn som fallit hos dig.

Spar plats åt nån annan och låt det vara tomt
För när man ser att det blöder
Ja det är först då det gör ont.

Jag känner mig opersonlig och tråkig, som en i mängden.

Jag vill ändra på saker som jag inte har ork med.

Jag vill kunna gör något häftigt med mitt hår men jag är för lat för att fixa ngt snyggt varje morgon för att inte se fail ut.

Jag vill ha samma kreativitet som de små japanerna o ha häftiga kläder på mig varje dag och verkligen lägga ner tid på utseendet.

Men vem har tid för sånt egentligen när man har andra saker att bry sig om. Som att flytta till exempel.

Så jag kommer förbli opersonlig och tråkig ett tag till.

Vem vet, det kanske ändrar på sig?

Det känns nästan lite hopplöst att få någon ordning på det hela.

Det är märkligt hur fort vinden kan vända.

Jag har köpt nya solglasögon och gömt mig i de hela dan.

Så skönt det är med landet egentligen! Bara o ta på sig badkläderna o skutta i vätterns rena vatten. ÅÅH!

Off to the godforsaken bed. Hope it´s gonna be nice to me.

Jag ger dig en bitchslap för att du inte är den du borde vara.
Jag ger dig en bitchslap för att du är den du är.
Jag ger dig en bitchslap för att saker och ting inte är som det ska.
Jag ger dig en bitchslap för att allting förändrades.
Jag ger dig en bitchslap för att jag inte mår bra.
Jag ger dig en bitchslap för att det aldrig kommer kunna bli så igen.
Men mest ger jag mig själv en bitchslap för att jag fortfarande på något sätt bryr mig.

Jag sitter fast i ett rum inuti min egen kropp, och jag kommer inte härifrån.

Ingen dörr, inga fönster. Bara ett svart rum utan utväg.

Jag kommer inte härifrån.

Hon väntar på någon, hon väntar på dig

En flicka så ledsen och sårbar
Hon sitter och väntar på någon
En person som kan rädda henne
Någon som kan ta henne härifrån

Hon sitter där, i sin vrå av tomhet
Ett rum i en kropp utan liv
En absolut tomhet
Som ingen annan känner

Hon sitter där och väntar
Hon väntar på dig, väntar och väntar
Så kom till henne, låt henne känna din värme
Rädda henne ur den kyla som vakar över henne

Det börjar kännas bättre nu.
Jag tror nog att det kommer gå bra.
För snart försvinner jag härifrån.
Snart sitter jag därborta.
I en liten stad vid västkusten.
Där kommer jag sy mer.
Där kommer jag bort från det här.
Där kan jag börja om igen.

JAG SKA TILL UDDEVALLA! FARVÄL NORRKÖPING!

31 augusti är jag inte kvar!

jag vill inte kämpa mig igenom det här, jag vill bara att det ska vara slut nu.

jag är i desperat tillstånd efter sällskap.

Du planterade en klump i mig och nu vill den inte försvinna.

Den sitter där den sitter och sakta gnager den hål på mina lungor.

Luften tar slut, orkar inte andas.